Där ögonblick blir till evighet

Saknar sommaren 2011 och ibland mitt ljusa hår.

Jag saknar dig fast du stå här mitt framför mig

Jag håller på att skriva en novell till kursen litterär gestaltning. Vad den handlar om vet jag inte riktigt än. Men jag vet att den ska heta "Jag saknar dig fast du står här mitt framför mig" för att det är så himla vackert och klockrent.

Här är alla fall några små utdrag.

Det finns ungefär sju miljarder männiksor i världen. Det finns lika många dunkande hjärtan. Den här berättelsen kommer handa om två av dem. Nora och William.

Hans hud var alltid gyllenebrun. Inte alls som min. När vi kom hem från vår promenad hade solen färgat hans hud några nyanser mörkare. Min var fortfarande lika blek. Jag la min arm mot hans. Hud mot hud. Fast olika nyanser. Det var vackert.

Det är så förundrande det där egentligen. Att en enda människa i hela universum kan förändra hela ens värld. Jag menar, det finns så många dunkande hjärtan. Så många känslor. Att just mina känslor, mitt dunkande hjärta bara centreras runt honom likt jorden centreras runt solen.

Jag önskade att hjärtan var en sådan muskel som blev starkare utav träning. Så att det aldrig kan gå sönder.

Det är lätt att hata dem man älskar. Så mycket lättare än att hata någon bekant.

Du vet den där känslan när man slår i en tå och väntar på att smärtan ska komma? Precis så känns det. Jag väntar på att bli sårad och mår dåligt för att vänta är det enda jag gör.

"Tänker du på honom ofta?"
"Ibland, det är svårt att glömma någon som gav en så mycket att komma ihåg."



Våra hjärtan slår i takt igen


"Tror du verkligen att vi kommer klara oss utan varandra?"

"Jag älskar dig fett mycket"
"Jag älskar dig oxå fett mycket"

<3


Om att sakna. Om att drömma.

Det är klart att man ibland saknar. Och att sakna gör så himla ont.

Som att vakna upp på hans bröst och känna doften utav just honom. Att känna hans händer runt min midja. Att baka misslyckade kladdkakor tillsammans. Att alltid somna i hans famn när vi kollar på film, bara för att man är så himla trygg. Att kyssas hur länge som helst. Att känna hur han kramar mig bakifrån. Att göra störda saker tillsammans. Att ligga och prata på nätterna tills man somnar. Att se honom i glasögonen han hatar och bara le för att han är så söt i dem. Att kittla honom bara för att han är så himla kittlig. Att duscha tillsammans och alltid få skäll av föräldrar för att man har tagit slut på varmvattnet. Att alltid laga klyftpotatis till middag när vi lagar mat. Att känna hur han plötsligt lyfter upp mig så att jag hänger upp och ner. Att bli generad av hans blick när han tittar på mig som om jag vore det finaste som finns. Att gå hem hand i hand efter filmkväll hos en kompis och veta att man snart ska få krypa ner i sängen tillsammans. Att känna på hans vältränande kropp. Att alltid smsa varandra tills man somnar. Att bara få vara i hans närhet.

Och det som är så läskigt är att jag drömmer. Jag drömmer om precis allt det här och allt är så himla verkligt. Varenda natt. Jag brukar vakna upp varje morgon med ett leende på läpparna för det känns som jag precis har varit med honom. Jag kan nästan känna hur hans kyss sitter kvar på mina läppar och hur hans händer känns mot min kropp. Jag känner hur det känns att titta varandra djupt i ögonen och jag känner hur det känns att skratta tillsammans. Jag känner hur det är att vara med honom och jag känner det så fruktansvärt starkt.

Det känns nästan som mitt undermedvetna framkallar dem här drömmarna för att jag ska överleva. För att jag inte ska känna av mitt trasiga hjärta lika mycket. För att jag inte ska dö av hjärtesorg.

Av Michaela Forni

Vad Man Gör?

Så många som frågar vad man gör när man går sönder, hjärtat blir söndertrasat och helt plötsligt ser man inget ljus i det stora mörka

och jag kan bara svara att man biter ihop.

 

Man kväver skriken i kudden på nätterna och man gråter bakom sina solglasögon på vägen hem från jobbet (och till och på jobbet för den delen). Man pressar in naglarna i handflatan när hans namn eller bild dyker upp på datorskärmen. Man går ut och springer tills kroppen nästan ramlar ihop till en liten klump. Man sveper vinglas på tom mage när paniken blir som mest outhärdlig. Man sitter på jobbet och skriver en artikel om höstens snyggaste skor eller blippar varor i kassan på Ica eller försöker komma ihåg vad som står i ekonomiboken i skolan.

 

Psykisk och fysisk smärta är så lika varandra när man tänker efter. Vad gör du när du får migrän eller mensvärk eller vad fan som helst? Du tar ett par tabletter som inte hjälper och sen biter du ihop.

 

Så när man har bitit ihop så jävla länge att läppen är sönderbiten ögonen rödsprängda och handflatorna fulla av märken och sår...

 

känns det plötsligt inte lika mycket. Jag kan lova det.


Dagboksutdrag

(Ph: Weheartit)

Det är väldigt sällan jag känner att jag verkligen lever. Men de stunderna jag verkligen lever, lever jag så starkt att det ilar i hjärtat och pirrar i hela kroppen. De stunderna är med honom.

°°°

Hittad hos Ellinor

Hjärtslag.

Inatt slog mitt hjärta ovanligt högt. Varje hjärtslag dånade kraftfullt i min kropp.
Det var som om det ropade på hjälp.

Märta och Micke

Michael Hellström: Du är söt :$
Märta Bjernér: Haha tack, du med? :P

Jag kom hem från Tenneriffa våren 2010 och hittade det där meddelandet på facebook. Hade ingen aning om vem du var och visste inte att vi gick i samma skola. Men du hade fin nacke. Vi började prata på msn och jag satt som en töntig tonårstjej som inte kunde sluta fnittra. När vi sa hejdå skrev vi "puss<3" och det var hur stort som helst för mig. Jag var så himla himla kär.
Vi började träffas och jag var så nervös att jag skakade varje gång. Skolan blev helt oviktig och jag kunde ligga flera timmar och bara tänka på dig. Du var så underbar. Jag förstod inte mina egna känslor för jag hade aldrig varit kär förut. Du var den första killen som kollade på mig sådär speciellt. Den första famn jag fick sitta i och känna mig liten. Den första killen som sa att han älskade mig.

Vi kollade på många filmer. Men jag kunde inte koncentrera mig alls. Det enda jag kunde tänka på var hur nära du var mig och hur din fingertoppar kändes mot min hud.

Det här är våran först pussbild. Inte jättelyckad men ändå jättefin.

Den 13 maj 2010 vaknar jag upp tidigt på ditt bröst.
Märta: " Kan man säga att vi är tillsammans nu? "
Micke: " Mm "

Det kanske inte var det svar jag väntade mig men jag var överlycklig alla fall och förstod att du var morgontrött. Du somnade om på en sekund och jag låg där och log av all lycka. Du började sakta lära mig innerbörden av ordet kärlek.



Skolavslutningen i ettan av gymnasiet. Jag var så stolt över att få sitta i din famn då.


I början av sommaren rakade du av håret och hade linne och var det snyggaste jag hade sett. Vi träffades inte så mycket den sommaren. Jag var i Vingåker och på Åland och du var i Skåne. Dagen innan du skulle åka träffades vi på parkeringen utanför Täby centrum. Du började gråta för att du inte ville lämna mig i två veckor och det var då jag förstod att jag inte bara var kär utan att jag älskade dig. Jag älskade dig så himla mycket. På tåget hem lyssnade jag på "fields of gold" av Eva Cassidy som senare blev vår låt. Jag grät och skrattade av lycka och brydde mig inte ett dug att människorna på tåget stirrade. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv och det är den fortfarande.

Hösten och vintern 2010 kom och skolan blev en del av vardagen. Jag har inte så mycket minnen eller bilder härifrån. Men jag antar att det var här det börjde bli skevt.



På allahjärtans-dag 2011 gjorde du slut med mig. Här är en av mina texter jag skrev då.

"Efter massa gråt och långa kyssar la jag mig på ditt bröst och lyssnade på ditt hjärta. Hjärtat som inte slog för mig längre. Jag kramade mig hårt mot din kropp. Försökte känna så mycket av dig som möjligt av den korta stunden jag hade dig kvar. Jag hade inte älskat dig färdigt än. Inte alls. Jag var fortfarande lika kär som den dagen då jag förstod att jag var kär i dig. Det var nio månader sedan på dagen. Vi kramade varandra så hårt att det kändes som jag skulle gå sönder. Jag hade aldrig känt en sådan stark ilning av smärta i hjärtat i hela mitt liv. Allt var så himla himla sorgligt.

"När ska vi sluta kyssas, när ska vi sluta kramas, när ska vi sluta bete oss som vi fortfarande är tillsammans?"

"Imorgon när jag går här ifrån."

Efter ännu fler långa kyssar och kramar somnade jag tillslut på ditt bröst. Även fast du inte var min längre kände jag mig trygg i dina armar. Morgonen därpå när du stängde dörren bakom dig blev den sorgligaste och ensamaste alla-hjärtans-dag i mitt liv."


Fast på något sätt visste jag att vi skulle bli tillsammans igen och det blev vi. En månad senare.

Jag var otroligt lycklig men även otroligt rädd. Jag vågade inte riktigt öppna upp mig igen eftersom du hade krossat mitt hjärta förut. Det kändes inte som du var min igen, det kändes bara som jag fick låna dig en stund och att jag snart skulle få mitt hjärta krossat igen.
Dina läppar är det mysigaste som finns.

Vi byggde upp vårat förhållande och du blev mitt hjärta igen. Det blev vår och vi blev lyckligare och lyckligare. Allt kändes underbart.


Skolavslutningen i tvåan och jag var fortfarande lika stolt över att få hålla din hand.
I början av sommaren åkte du och jag till Halmstad med min familj för att fira midsommar. Det var så himla fint där även fast du sa att jag var lik Alice i " Alla älskar Alice". Jag kände att min kärlek för dig växte sig starkare i Halmstad och jag skrev det här:


"Två bultande hjärtan klockan två på natten. I en liten stuga där regnet smattrat hårt mot taket så att det nästan känns som att det ska gå sönder. Det är mörkt och jag skulle vara rädd om inte du fanns där. Vi ligger så nära att våra läppar nuddar varandras som små kyssar när vi pratar. Det känns som våra hjärtan slår i samma takt och de gör dem nog. Vi pratar om kärlek. Hur underbart och hur ont det kan göra. Du säger "jag vill alltid vara din". Jag svarar "va det då". Fast egentligen har jag aldrig trott på något sådant. Att det finns något -vi för alltid.

Men jag kanske har fel."


Det här är mina tre favoritbilder på oss.
Och det är är den vackraste bilden jag har tagit av dig.

Jag mådde väldigt bra sommaren 2011 och litade verkligen på dig även fast jag kanske inte borde ha gjort det.

Men sedan under hösten 2011 fick jag kämpa. Du sårade mig många gånger men jag älskade dig så himla mycket fortfarande. Du var mitt allt och jag kunde inte leva utan dig.
Hösten och vintern 2011 gick fort och det blev 2012. Jag lovade mig själv att det skulle bli det bästa året
någonsin. Så det är nog därför jag tvingade mig själv att göra det jag gjorde. Jag tvingade mig själv att göra slut för att kunna må bra och bli säker och stark på egenhand. För jag mådde inte bra i våran relation.

Nu sitter jag här ensam med över hundra bilder på oss och texter du har skrivit till mig. I ett rum fyllt av minnen från oss. Och det gör ont. Det gör så sjukt ont att jag inte vet vad jag ska göra. Det känns overkligt att titta tillbaka på 16-åriga jag och 17-åriga du. Jag var helt ovetandes vad kärlek var då. Men nu vet jag. Det är det underbaraste som finns men även det hemskaste som finns. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag har varit din men aldrig heller så olycklig.
13.5.2010 - 23.01.2012
Men jag kommer alltid att älska dig Micke.

Nu är det verkligen slut. Det finns inget Märta och Micke längre.

"Tårar sprutar ur mina ögon, är man ledsen då?" - Monica Fagerholm ur boken Diva.

Det här inlägget gjorde ont att skriva.

Dagboksutdrag

Det gör ont att sitta bland minnen utav dig. Utav oss. Har trott under hela vårat förhållande att allt ska bli bra tillslut, att jag bara måste hålla ut ett litet tag till. Har levt på att så länge det som är fel känns rätt så är det bra.

Har andas skevt i ett och ett halvt år nu och jag måste nog inse att det inte kommer fungera. Att det inte finns något lyckligt slut för oss. Men ändå fortsätter jag kämpa som om jag kämpade för mitt liv. Fast om jag tänker efter så är det nog så det är.

Hellre andas skevt än inte alls.

Put your hand on your heart and tell me it's all over

Le Love / Weheartit

°°°°

Hittad hos forni

17 månader av kärlek


Jag hade inte älskat dig färdigt än

Efter massa gråt och långa kyssar la jag mig på ditt bröst och lyssnade på ditt hjärta. Hjärtat som inte slog för mig längre. Jag kramade mig hårt mot din kropp. Försökte känna så mycket av dig som möjligt av den korta stunden jag hade dig kvar. Jag hade inte älskat dig färdigt än. Inte alls. Jag var fortfarande lika kär som den dagen då jag förstod att jag var kär i dig. Det var nio månader sedan på dagen. Vi kramade varandra så hårt att det kändes som jag skulle gå sönder. Jag hade aldrig känt en sådan stark ilning av smärta i hjärtat i hela mitt liv. Allt var så himla himla sorgligt.

"När ska vi sluta kyssas, när ska vi sluta kramas, när ska vi sluta bete oss som vi fortfarande är tillsammans?"
"Imorgon när jag går här ifrån."

Efter ännu fler långa kyssar och kramar somnade jag tillslut på ditt bröst. Även fast du inte var min längre kände jag mig trygg i dina armar. Morgonen därpå när du stängde dörren bakom dig blev den sorgligaste och ensamaste alla-hjärtans-dag i mitt liv.

Kär

Att ligga bredvid varandra i flera timmar utan att det blir tråkigt. Att gå hand i hand till affären för att köpa godis. Att vakna mitt i natten och le för man känner sig så trygg. Att känns så mycket i hjärtat att man börjar gråta. Att skratta så mycket att man tappar tandborsten ur munnen när man borstar tänderna. Att titta på film och känna sig liten i hans famn. Att bråka och bli förstörd för sedan bli sams och överlycklig.

Att vara kär.

Allt som var du och jag

Att vara tilsammans. Att få sitt hjärta krossat. Att bli tillsammans igen.
Men jag kommer aldrig att våga göra ett hjärta bakom hans namn i min kontaktlista igen.

Maja och Love, del 2

(Läs första delen här.)

 

De kröp ner under täcket och värmde sig mot varandra.

"Jag vill inte somna, Love. Jag vill inte somna ifrån verkligheten. För det finns inga drömmar som är finare än just det här stunden."

Hon vaknade och det var fortfarande mörkt i rummet även fast det var morgon. Hon märkte att han satt och tittade på henne.

"Jag brukar titta på dig när du sover."

"Blir det aldrig långsamt?"

"Nej. Du är så vacker och gör så roliga saker med munnen."

"Hur då?"

"Som små pussar."

De stannade och tittade upp på trädet igen. Nu var trädet helt ensamt. Löven hade släppt taget om grenen och vinden hade drivit dem långt bort ifrån varandra.

"Det känns lite skevt Love."

"Hur då?"

"Som om livet inte kan fortsätta så här i all evighet. Allt handlar bara om oss. Som om vår kärlekshistoria är det enda som finns i universum. Jag tror det finns så mycket mer. Sådant som våra sinnen aldrig har upplevt. Vi kan inte leva på kyssar i alla evighet."

"Men för mig finns bara du Maja."

"Jag vet Love, och för mig finns bara du. Men vi kanske borde börja tänka annorlunda."

Hon tittade honom djupt i ögonen och han pressade sina läppar mot hennes panna. Han tänkte att det gjorde för ont att möta hennes läppar i den här stunden.

"Vi ses efter skolan"

Han tittade på henne. Idag var hon ett stort gult eklöv som gick normalt över övergångsstället.

De låg länge på sängen och tittade upp i taket utan att säga något till varandra. Hon vände sitt ansikte mot hans och han vände sitt mot hennes. De låg så nära att deras läppar snuddade vid varandras.

"Du kommer alltid finnas i mitt hjärta."

"Och du kommer alltid finnas i mitt."

De kramade varandra så hårt att de kändes som de skulle gå sönder. Hon borrade ner sitt ansikte i hans halsgrop. Slöt sina ögon och andades in. Det fanns inget ställe på hans kropp som var så varmt och doftade så gott. Hon la sig sedan på hans bröst och lyssnade på hans tickande hjärta.

"Är det slut nu?"

"Ja. Jag tror det är det."


Maja och Love, del 1

"Jag vill tatuera in ditt namn, Love."

"Men om vi gör slut då?"

"Då kan det stå för ordet love, kärlek på engelska, men om jag tänker efter så är ordet kärlek mycket finare än ordet love."

Men tatuera in ordet kärlek då, det kan ju både symbolisera mig och just innerbörden av kärlek."

"Ja, smart. Men Love, du är innerbörden av kärlek."

De gick hand i hand. Hon sparkade eklöven framför sig så de flög runt omkring dem. Hon hade tagit fram sin varmare jacka nu. Det var en röd duffel. Hon stannade under ett träd och tittade upp. Han följde hennes blick för att se vad hon tittade på. Det var två små löv. De var ensamma på hela trädet.

"De kanske är kära och deras kärlek kanske är så stark att de aldrig kommer släppa taget om grenen."

" Ja. Så kanske det är."

De fortsatte hand i hand tills de kom fram till övergångsstället.

"Vi ses efter skolan."

Han tittade på henne när hon hoppade mellan de vita sträcken på övergångsstället. Han tänkte att hon var fin i rött och att hon såg ut som ett väldigt stort eklöv.

Det blev mörkt snabbt nu. Redan vid sju var det nästan helt svart. De gick längs gatan. Hand i hand, så som alltid. Gatuljus efter gatuljus. Deras skuggor drogs ut för att sedan försvinna helt tills de kom till nästa gatuljus. Sen drogs de ut igen.

"Jag är trygg hos dig Love."

Och deras läppar mötes länge. De små regndropparna på deras pannor blev allt fler och tillslut öppnades hela himlen. Han tryckte sin kropp hårt mot hennes.

"Jag älskar dig Maja."

"Jag älskar dig Love."

Hon slöt sina frusna händer runt den enorma tekoppen.

"Det är ingen riktigt tekopp om jag når runt den med båda mina händer"

Han tittade på henne och förundrades hur hela hennes ansikte försvann ner i koppen när hon drack. Som om hon druknade. Han önskade att han också tyckte om te.




Dagboksutdrag

"Du är inte som förut"

När han sa dem orden försökte jag verkligen tänka. Tänka efter vad det var som jag gjorde annorlunda. Varför jag inte var som förut. Men jag kom inte på något. Det gjorde jag verkligen inte. Jag började förstå att det var han som såg mig annorlunda. Jag var inte den finaste tjejen i hans ögon längre. Han var inte kär och det var därför det inte var som förut. Det var det som var fel och det förstod nog han innerst också.

Jag svarade "förlåt" och kände mig väldigt väldigt hjälplös.

Tidigare inlägg
RSS 2.0