Idag kom Johanna och Jennifer till mig för att tillverka lite smycken till vårat UF-företag! Vi designar, tillverkar och säljer fjädersmycken, kommer bli askalas!

Hittad hos Ellinor

Jag kom hem från Tenneriffa våren 2010 och hittade det där meddelandet på facebook. Hade ingen aning om vem du var och visste inte att vi gick i samma skola. Men du hade fin nacke. Vi började prata på msn och jag satt som en töntig tonårstjej som inte kunde sluta fnittra. När vi sa hejdå skrev vi "puss<3" och det var hur stort som helst för mig. Jag var så himla himla kär.

Vi började träffas och jag var så nervös att jag skakade varje gång. Skolan blev helt oviktig och jag kunde ligga flera timmar och bara tänka på dig. Du var så underbar. Jag förstod inte mina egna känslor för jag hade aldrig varit kär förut. Du var den första killen som kollade på mig sådär speciellt. Den första famn jag fick sitta i och känna mig liten. Den första killen som sa att han älskade mig.

Det här är våran först pussbild. Inte jättelyckad men ändå jättefin.

Skolavslutningen i ettan av gymnasiet. Jag var så stolt över att få sitta i din famn då.

I början av sommaren rakade du av håret och hade linne och var det snyggaste jag hade sett. Vi träffades inte så mycket den sommaren. Jag var i Vingåker och på Åland och du var i Skåne. Dagen innan du skulle åka träffades vi på parkeringen utanför Täby centrum. Du började gråta för att du inte ville lämna mig i två veckor och det var då jag förstod att jag inte bara var kär utan att jag älskade dig. Jag älskade dig så himla mycket. På tåget hem lyssnade jag på "fields of gold" av Eva Cassidy som senare blev vår låt. Jag grät och skrattade av lycka och brydde mig inte ett dug att människorna på tåget stirrade. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv och det är den fortfarande.

"Efter massa gråt och långa kyssar la jag mig på ditt bröst och lyssnade på ditt hjärta. Hjärtat som inte slog för mig längre. Jag kramade mig hårt mot din kropp. Försökte känna så mycket av dig som möjligt av den korta stunden jag hade dig kvar. Jag hade inte älskat dig färdigt än. Inte alls. Jag var fortfarande lika kär som den dagen då jag förstod att jag var kär i dig. Det var nio månader sedan på dagen. Vi kramade varandra så hårt att det kändes som jag skulle gå sönder. Jag hade aldrig känt en sådan stark ilning av smärta i hjärtat i hela mitt liv. Allt var så himla himla sorgligt.

"När ska vi sluta kyssas, när ska vi sluta kramas, när ska vi sluta bete oss som vi fortfarande är tillsammans?"

"Imorgon när jag går här ifrån."

Efter ännu fler långa kyssar och kramar somnade jag tillslut på ditt bröst. Även fast du inte var min längre kände jag mig trygg i dina armar. Morgonen därpå när du stängde dörren bakom dig blev den sorgligaste och ensamaste alla-hjärtans-dag i mitt liv."

Jag var otroligt lycklig men även otroligt rädd. Jag vågade inte riktigt öppna upp mig igen eftersom du hade krossat mitt hjärta förut. Det kändes inte som du var min igen, det kändes bara som jag fick låna dig en stund och att jag snart skulle få mitt hjärta krossat igen.

Dina läppar är det mysigaste som finns.

I början av sommaren åkte du och jag till Halmstad med min familj för att fira midsommar. Det var så himla fint där även fast du sa att jag var lik Alice i " Alla älskar Alice". Jag kände att min kärlek för dig växte sig starkare i Halmstad och jag skrev det här:

"Två bultande hjärtan klockan två på natten. I en liten stuga där regnet smattrat hårt mot taket så att det nästan känns som att det ska gå sönder. Det är mörkt och jag skulle vara rädd om inte du fanns där. Vi ligger så nära att våra läppar nuddar varandras som små kyssar när vi pratar. Det känns som våra hjärtan slår i samma takt och de gör dem nog. Vi pratar om kärlek. Hur underbart och hur ont det kan göra. Du säger "jag vill alltid vara din". Jag svarar "va det då". Fast egentligen har jag aldrig trott på något sådant. Att det finns något -vi för alltid.

Men jag kanske har fel."

Det här är mina tre favoritbilder på oss.

Och det är är den vackraste bilden jag har tagit av dig.

Men sedan under hösten 2011 fick jag kämpa. Du sårade mig många gånger men jag älskade dig så himla mycket fortfarande. Du var mitt allt och jag kunde inte leva utan dig.

Nu sitter jag här ensam med över hundra bilder på oss och texter du har skrivit till mig. I ett rum fyllt av minnen från oss. Och det gör ont. Det gör så sjukt ont att jag inte vet vad jag ska göra. Det känns overkligt att titta tillbaka på 16-åriga jag och 17-åriga du. Jag var helt ovetandes vad kärlek var då. Men nu vet jag. Det är det underbaraste som finns men även det hemskaste som finns. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag har varit din men aldrig heller så olycklig.

Jag saknar att vara brun, ha solblekt hår och gå runt osminkad. Jag saknar de ljumna kvällarna vid valsjön med tjejorna. Jag saknar värmen av solen. Jag saknar att kunna göra vad jag vill när jag vill. Jag saknar sommaren så himla himla mycket.

Har andas skevt i ett och ett halvt år nu och jag måste nog inse att det inte kommer fungera. Att det inte finns något lyckligt slut för oss. Men ändå fortsätter jag kämpa som om jag kämpade för mitt liv. Fast om jag tänker efter så är det nog så det är.

Igår blev det middag hemma hos Emelie och sedan utgång med tjejorna på Lobby!

Idag bakade Johanna, Jennifer, Emelie och jag kärleksmums och muffins hemma hos Emelie. Det är väldigt mysigt att sitta och prata flera timmar med te och ljus sådär.

Igår hade jag lockigt hår, sotade ögon och en djup havsblå klänning på mig.

Igår åt jag trerätters middag hemma hos finaste Johanna med de absolut bästa. Dansade, drack drinkar, kysstes, pratade djupt och allt sådant som hör till. Hade superkul! Tanken var att åka in till stan till tolvslaget men riktigt så blev det inte. Istället firades det på ett nedsläckt tåg med tårar. Men sådant hör väll också till antar jag.