(Läs första delen här.)

De kröp ner under täcket och värmde sig mot varandra.

"Jag vill inte somna, Love. Jag vill inte somna ifrån verkligheten. För det finns inga drömmar som är finare än just det här stunden."

Hon vaknade och det var fortfarande mörkt i rummet även fast det var morgon. Hon märkte att han satt och tittade på henne.

"Jag brukar titta på dig när du sover."

"Blir det aldrig långsamt?"

"Nej. Du är så vacker och gör så roliga saker med munnen."

"Hur då?"

"Som små pussar."

De stannade och tittade upp på trädet igen. Nu var trädet helt ensamt. Löven hade släppt taget om grenen och vinden hade drivit dem långt bort ifrån varandra.

"Det känns lite skevt Love."

"Hur då?"

"Som om livet inte kan fortsätta så här i all evighet. Allt handlar bara om oss. Som om vår kärlekshistoria är det enda som finns i universum. Jag tror det finns så mycket mer. Sådant som våra sinnen aldrig har upplevt. Vi kan inte leva på kyssar i alla evighet."

"Men för mig finns bara du Maja."

"Jag vet Love, och för mig finns bara du. Men vi kanske borde börja tänka annorlunda."

Hon tittade honom djupt i ögonen och han pressade sina läppar mot hennes panna. Han tänkte att det gjorde för ont att möta hennes läppar i den här stunden.

"Vi ses efter skolan"

Han tittade på henne. Idag var hon ett stort gult eklöv som gick normalt över övergångsstället.

De låg länge på sängen och tittade upp i taket utan att säga något till varandra. Hon vände sitt ansikte mot hans och han vände sitt mot hennes. De låg så nära att deras läppar snuddade vid varandras.

"Du kommer alltid finnas i mitt hjärta."

"Och du kommer alltid finnas i mitt."

De kramade varandra så hårt att de kändes som de skulle gå sönder. Hon borrade ner sitt ansikte i hans halsgrop. Slöt sina ögon och andades in. Det fanns inget ställe på hans kropp som var så varmt och doftade så gott. Hon la sig sedan på hans bröst och lyssnade på hans tickande hjärta.

"Är det slut nu?"

"Ja. Jag tror det är det."