Trygghet
Värmen av din hud.
Doften av din hud.
Känslan av din hud.
Skevt
Skevt.
Att vilja tro, att våga tro
på ett vi.
Inga extra hjärtslag, inga extra skratt.
Beröringar känns kalla,
kanske vana.
Nära men så långt bort.
Då drömmar bara blir drömmar,
inget annat.
(I princip den första diktliknande text jag skriver. Har aldrig tyckt om eller förstått den typen av skrivande. Men har nu insett att det kan vara riktigt fint, så ska försöka börja lite.)
Ur arkivet
Hela hennes själ var bruten
Hon kysste honom och visste att det var deras sista kyss. Aldrig mer skulle hon få möta hans läppar. Tårar rann ner från hennes kinder. Han kramade om henne hårt och i stunden kändes det som han älskade henne. Hon ville aldrig lämna hans famn. Hon ville stoppa tiden och stanna i det ögonblicket förevigt. Hon var trygg där. Utan honom visste hon inte vem hon var. Hon hade lovat sig själv i början av deras kärlek att inte ge bort sitt hjärta helt och hållet. Men kärlekens makt hade förtrollat henne. Hela hennes själ var bruten. Hennes hjärta hade inget att slå för längre. Hans armar började försiktigt släppa henne. Men hon ville inte att det skulle vara över. Hon blundade och tryckte sig hårdare mot hans bröstkorg, som om hon försökte göra så att hans hjärta skulle börja slå för henne igen. Men han släppte henne. Han gick ut genom dörren och vände sig om för att möta hennes blick. Han visste hur sårad och svag hon var och det gjorde ont i honom. Han vände sig om och stängde försiktigt dörren.
Där stod hon kvar. Ensam.
Hon kysste honom och visste att det var deras sista kyss. Aldrig mer skulle hon få möta hans läppar. Tårar rann ner från hennes kinder. Han kramade om henne hårt och i stunden kändes det som han älskade henne. Hon ville aldrig lämna hans famn. Hon ville stoppa tiden och stanna i det ögonblicket förevigt. Hon var trygg där. Utan honom visste hon inte vem hon var. Hon hade lovat sig själv i början av deras kärlek att inte ge bort sitt hjärta helt och hållet. Men kärlekens makt hade förtrollat henne. Hela hennes själ var bruten. Hennes hjärta hade inget att slå för längre. Hans armar började försiktigt släppa henne. Men hon ville inte att det skulle vara över. Hon blundade och tryckte sig hårdare mot hans bröstkorg, som om hon försökte göra så att hans hjärta skulle börja slå för henne igen. Men han släppte henne. Han gick ut genom dörren och vände sig om för att möta hennes blick. Han visste hur sårad och svag hon var och det gjorde ont i honom. Han vände sig om och stängde försiktigt dörren.
Där stod hon kvar. Ensam.
Kärlek
Har spenderat dagen i min älsklings famn <3
Om att vara rädd
Ibland mår jag dåligt över att jag är så himla kär. Jag blir rädd eftersom jag har givit bort mitt hjärta. Givit bort mitt allt. För det betyder att jag kan bli sårad.
Det gjorde så ont när han lämnade mig. Jag var så vilsen. Stod med ett trasigt (kanske obefintligt) hjärta och visste inte vad jag skulle göra eftersom jag inte mindes hur det var att leva innan honom. Hur det var att andas ensam. Det gick inte pussla ihop mitt hjärta för nästan alla bitar saknades. Det enda jag kunde tänka på var honom och hur trygg jag brukade vara i hans famn.
Men rädslan för att bli sårad får inte överta viljan av att våga känna. Viljan av att våga älska. För jag älskar när han kramar mig så hårt att jag tror jag ska gå av och när han tittar på mig sådär speciellt som om jag vore det dyrbaraste i hela universum. För jag älskar att sova på hans bröst och vakna av hans kyssar. För att ingen kan göra mig så lycklig som honom, sådär jag-kan-inte-sluta-le-lycklig. För att kärlek är det finaste som finns.
Jag önskar bara att jag kan sluta vara rädd. Sluta vänta på att bli sårad.
Det gjorde så ont när han lämnade mig. Jag var så vilsen. Stod med ett trasigt (kanske obefintligt) hjärta och visste inte vad jag skulle göra eftersom jag inte mindes hur det var att leva innan honom. Hur det var att andas ensam. Det gick inte pussla ihop mitt hjärta för nästan alla bitar saknades. Det enda jag kunde tänka på var honom och hur trygg jag brukade vara i hans famn.
Men rädslan för att bli sårad får inte överta viljan av att våga känna. Viljan av att våga älska. För jag älskar när han kramar mig så hårt att jag tror jag ska gå av och när han tittar på mig sådär speciellt som om jag vore det dyrbaraste i hela universum. För jag älskar att sova på hans bröst och vakna av hans kyssar. För att ingen kan göra mig så lycklig som honom, sådär jag-kan-inte-sluta-le-lycklig. För att kärlek är det finaste som finns.
Jag önskar bara att jag kan sluta vara rädd. Sluta vänta på att bli sårad.
Kär
Tänker på vår första kyss. Det var inte som att möta andras läppar. Inte alls. När jag kysste dig hände något med mitt hjärta. Något jag aldrig hade känt förut.
Jag förstod att jag var kär.
Jag förstod att jag var kär.
För alltid
Två bultande hjärtan klockan två på natten. I en liten stuga där regnet smattrat hårt mot taket så att det nästan känns som att det ska gå sönder. Det är mörkt och jag skulle vara rädd om inte du fanns där. Vi ligger så nära att våra läppar nuddar varandras som små kyssar när vi pratar. Det känns som våra hjärtan slår i samma takt och de gör dem nog. Vi pratar om kärlek. Hur underbart och hur ont det kan göra. Du säger "jag vill alltid vara din". Jag svarar "va det då". Fast egentligen har jag aldrig trott på något sådant. Att det finns något -vi för alltid.
Men jag kanske har fel.
Om ett trasigt hjärta
I början kändes det inte så hemskt. Kanske för att du grät lika mycket som jag och att du fortfarande skrev att du saknade och älskade mig. Det var dem orden jag levde på. Dina sms om kvällarna var det mest värdefulla jag hade. Det var dem jag tittade på innan jag skulle sova, för att kunna sova.
Men sen blev det värre. Då sömnlösa nätter blev till dagar utan några sms från dig. Jag förstod att du hade slutat höra av dig och när jag ringde sa du att jag skulle gå vidare. Jag hatade dig då. Verkligen h-a-t-a-d-e. Men det var bara för att jag älskade dig så obeskrivligt mycket.
Varje gång jag mötte dig i skolkorridoren kändes som att få ett knivhugg i hjärtat. Från att gå från att vara så nära till att bara säga ett enkelt "hej" gjorde så ont. En dag då smärtan i mitt hjärta gjorde alldeles för ont smsade jag dig och frågade om vi kunde träffas i skolan och prata. Vi träffades. Jag tog dina händer och placerade dem runt min midja och lutade mitt ansikte mot din bröstkorg, så som vi alltid stod förut. Men även fast du höll om mig fanns inte värmen där och du släppte mig snabbt. Jag höll kvar mitt ansikte mot din bröstkorg bara för att höra om det fanns något där. Något som fortfarande slog för mig. Men även fast jag lyssnade noga fanns inget där. Din förut starka värme till mig var borta. Helt. Jag sa att jag mådde dåligt och du svarade "men vad ska jag göra då". Jag svarade att jag inte visste och du gick iväg till din buss. Jag har nog aldrig känt mig så ensam förut även fast skolkorridoren var fylld av människor. Men det var lite då jag förstod. Du var inte min längre.
Men sen blev det värre. Då sömnlösa nätter blev till dagar utan några sms från dig. Jag förstod att du hade slutat höra av dig och när jag ringde sa du att jag skulle gå vidare. Jag hatade dig då. Verkligen h-a-t-a-d-e. Men det var bara för att jag älskade dig så obeskrivligt mycket.
Varje gång jag mötte dig i skolkorridoren kändes som att få ett knivhugg i hjärtat. Från att gå från att vara så nära till att bara säga ett enkelt "hej" gjorde så ont. En dag då smärtan i mitt hjärta gjorde alldeles för ont smsade jag dig och frågade om vi kunde träffas i skolan och prata. Vi träffades. Jag tog dina händer och placerade dem runt min midja och lutade mitt ansikte mot din bröstkorg, så som vi alltid stod förut. Men även fast du höll om mig fanns inte värmen där och du släppte mig snabbt. Jag höll kvar mitt ansikte mot din bröstkorg bara för att höra om det fanns något där. Något som fortfarande slog för mig. Men även fast jag lyssnade noga fanns inget där. Din förut starka värme till mig var borta. Helt. Jag sa att jag mådde dåligt och du svarade "men vad ska jag göra då". Jag svarade att jag inte visste och du gick iväg till din buss. Jag har nog aldrig känt mig så ensam förut även fast skolkorridoren var fylld av människor. Men det var lite då jag förstod. Du var inte min längre.
Jag åkte hem och grät. Grät och grät och grät. Lyssnade på längesen med Lasse Berghagen och hatade allt. Jag avskydde din tröja som hängde i min garderob men som jag ändå hade jag mig varje kväll. Jag ville inte tvätta den eftersom jag inbillade mig att den fortfarande luktade dig.
En dag kändes som en månad och en månad kändes som ett år. Jag andades men jag levde inte. Inte alls. En månad gick och du var det enda jag kunde tänka på. Men på något sätt visste jag att det skulle bli vi igen och på något sätt blev det så tillslut...
Känns lite som jag har fått ett nytt hjärta som slår i takt med mitt gamla.
Ett år med finaste
Jag älskar dig <3
...
Jag har börjat skriva på en novell. Om ett trasigt hjärta. Det är så mycket lättare att skriva om det som gör ont.
Lite för fin för att vara på riktigt
Då du och jag blev vi igen.
Your grace is wasted in your face
Hand on your heart
Well it's one thing to fall in love
But another to make it last
I thought that we were just beginning
And now you say we're in the past
Look me in the eye
and tell me we are really through
You know it's one thing to say you love me
but another to mean it from the heart
And if you don't intend to see it through
why did we ever start?
I wanna hear you tell me
you don't want my love
Put your hand on your heart and tell me
it's all over
I won't believe it till you
put your hand on your heart and tell me
that we're through
Put your hand on your heart
They like to talk about for ever
Most people never get the chance
Do you wanna lose our love together
Do you find a new romance
I wanna hear you tell me
you don't want my love
Put your hand on your heart and tell me
it's all over
I won't believe it till you
put your hand on your heart and tell me
that we're through
Put your hand on your heart
hand on your heart
Look me in the eye
and tell me we are really through
Ord som gör att det går en ilning genom mitt hjärta. En av Jose Gonzalez finaste låtar.
Jag sökte dig och fann mitt hjärta
Jag vill ha hela dig, för alltid.
Du och jag, varje dag.
The notebook måste vara den vackraste film som finns. Så himla fin. Kärlek påriktigt. Underbart.
Hon var trött på att ha ont
Nu var hon trött på alla tårar som rann ner från hennes kinder om natten. Hon var trött på den smärta varje hjärtslag gav henne. Hon var trött på att ha ont. Hon hade slutat att tänka på honom varje sekund. Hon hade slutat hoppas på att varje sms hon fick skulle vara från honom. Det kändes som hennes hjärta hade växt sig lite starkare och att hon klarade att andas utan honom. Hon hade till och med börjat fundera på att låta sitt hjärta beröras av någon annan fin kille. Hon hade förstått att deras saga inte skulle få ett lyckligt slut. Princessan skulle inte få sin drömprins. Hon hade gjort det hon aldrig trodde hon skulle göra. Hon hade gått vidare.
Nu ville hon bara andas. Leva. Med ett hjärta kanske tusen gånger starkare än förut.
23.03
Hon litade på varje ord
Hon gav sig in i kärlekens matadorer igen. Några sms från hennes kärlek som hade krossat henne förändrade allt. Hennes trasiga hjärta började slå igen. Han skrev att han saknade henne, att han vill vara prefekt för henne och att han älskade henne. Hon litade på varje ord. Det gjorde hon verkligen. Varje ord värmde hennes hjärta och hon kände sig lycklig igen. Hennes brutna själ fick styrka att ta sig upp från det mörka hål kärleken hade stängt in henne i. Men den varma känslan i hennes hjärta frös snabbt till is då orden han hade skrivit tappade sin innerbörd. Allt gick tillbaka till den känslan från dagen då han lämnade henne. Nu stängde hon in sitt hjärta det djupaste hon kunde. Rädslan för att våga känna igen blev större än viljan att älska.
Hela hennes själ var bruten
Hon kysste honom och visste att det var deras sista kyss. Aldrig mer skulle hon få möta hans läppar. Tårar rann ner från hennes kinder. Han kramade om henne hårt och i stunden kändes det som han älskade henne. Hon ville aldrig lämna hans famn. Hon ville stoppa tiden och stanna i det ögonblicket förevigt. Hon var trygg där. Utan honom visste hon inte vem hon var. Hon hade lovat sig själv i början av deras kärlek att inte ge bort sitt hjärta helt och hållet. Men kärlekens makt hade förtrollat henne. Hela hennes själ var bruten. Hennes hjärta hade inget att slå för längre. Hans armar började försiktigt släppa henne. Men hon ville inte att det skulle vara över. Hon blundade och tryckte sig hårdare mot hans bröstkorg, som hon försökte göra så att hans hjärta skulle börja slå för henne igen. Men han släppte henne. Han gick ut genom dörren och vände sig om för att möta hennes blick. Han visste hur sårad och svag hon var och det gjorde ont i honom. Han vände sig om och stängde försiktigt dörren.
Där stod hon kvar. Ensam.
