(Läs första delen här.)

 

De kröp ner under täcket och värmde sig mot varandra.

"Jag vill inte somna, Love. Jag vill inte somna ifrån verkligheten. För det finns inga drömmar som är finare än just det här stunden."

Hon vaknade och det var fortfarande mörkt i rummet även fast det var morgon. Hon märkte att han satt och tittade på henne.

"Jag brukar titta på dig när du sover."

"Blir det aldrig långsamt?"

"Nej. Du är så vacker och gör så roliga saker med munnen."

"Hur då?"

"Som små pussar."

De stannade och tittade upp på trädet igen. Nu var trädet helt ensamt. Löven hade släppt taget om grenen och vinden hade drivit dem långt bort ifrån varandra.

"Det känns lite skevt Love."

"Hur då?"

"Som om livet inte kan fortsätta så här i all evighet. Allt handlar bara om oss. Som om vår kärlekshistoria är det enda som finns i universum. Jag tror det finns så mycket mer. Sådant som våra sinnen aldrig har upplevt. Vi kan inte leva på kyssar i alla evighet."

"Men för mig finns bara du Maja."

"Jag vet Love, och för mig finns bara du. Men vi kanske borde börja tänka annorlunda."

Hon tittade honom djupt i ögonen och han pressade sina läppar mot hennes panna. Han tänkte att det gjorde för ont att möta hennes läppar i den här stunden.

"Vi ses efter skolan"

Han tittade på henne. Idag var hon ett stort gult eklöv som gick normalt över övergångsstället.

De låg länge på sängen och tittade upp i taket utan att säga något till varandra. Hon vände sitt ansikte mot hans och han vände sitt mot hennes. De låg så nära att deras läppar snuddade vid varandras.

"Du kommer alltid finnas i mitt hjärta."

"Och du kommer alltid finnas i mitt."

De kramade varandra så hårt att de kändes som de skulle gå sönder. Hon borrade ner sitt ansikte i hans halsgrop. Slöt sina ögon och andades in. Det fanns inget ställe på hans kropp som var så varmt och doftade så gott. Hon la sig sedan på hans bröst och lyssnade på hans tickande hjärta.

"Är det slut nu?"

"Ja. Jag tror det är det."

"Jag vill tatuera in ditt namn, Love."

"Men om vi gör slut då?"

"Då kan det stå för ordet love, kärlek på engelska, men om jag tänker efter så är ordet kärlek mycket finare än ordet love."

Men tatuera in ordet kärlek då, det kan ju både symbolisera mig och just innerbörden av kärlek."

"Ja, smart. Men Love, du är innerbörden av kärlek."

De gick hand i hand. Hon sparkade eklöven framför sig så de flög runt omkring dem. Hon hade tagit fram sin varmare jacka nu. Det var en röd duffel. Hon stannade under ett träd och tittade upp. Han följde hennes blick för att se vad hon tittade på. Det var två små löv. De var ensamma på hela trädet.

"De kanske är kära och deras kärlek kanske är så stark att de aldrig kommer släppa taget om grenen."

" Ja. Så kanske det är."

De fortsatte hand i hand tills de kom fram till övergångsstället.

"Vi ses efter skolan."

Han tittade på henne när hon hoppade mellan de vita sträcken på övergångsstället. Han tänkte att hon var fin i rött och att hon såg ut som ett väldigt stort eklöv.

Det blev mörkt snabbt nu. Redan vid sju var det nästan helt svart. De gick längs gatan. Hand i hand, så som alltid. Gatuljus efter gatuljus. Deras skuggor drogs ut för att sedan försvinna helt tills de kom till nästa gatuljus. Sen drogs de ut igen.

"Jag är trygg hos dig Love."

Och deras läppar mötes länge. De små regndropparna på deras pannor blev allt fler och tillslut öppnades hela himlen. Han tryckte sin kropp hårt mot hennes.

"Jag älskar dig Maja."

"Jag älskar dig Love."

Hon slöt sina frusna händer runt den enorma tekoppen.

"Det är ingen riktigt tekopp om jag når runt den med båda mina händer"

Han tittade på henne och förundrades hur hela hennes ansikte försvann ner i koppen när hon drack. Som om hon druknade. Han önskade att han också tyckte om te.

Har varit jättesjuk en vecka och vill nu bli frisk. Det är lördag och jag dricker te ur min stora rosa tekopp och min bror spelar Veronica Maggio på gitarr. Trivs väldigt väldigt bra.