Efter massa gråt och långa kyssar la jag mig på ditt bröst och lyssnade på ditt hjärta. Hjärtat som inte slog för mig längre. Jag kramade mig hårt mot din kropp. Försökte känna så mycket av dig som möjligt av den korta stunden jag hade dig kvar. Jag hade inte älskat dig färdigt än. Inte alls. Jag var fortfarande lika kär som den dagen då jag förstod att jag var kär i dig. Det var nio månader sedan på dagen. Vi kramade varandra så hårt att det kändes som jag skulle gå sönder. Jag hade aldrig känt en sådan stark ilning av smärta i hjärtat i hela mitt liv. Allt var så himla himla sorgligt.

Onsdag och jag försöker skriva klart det jag ligger efter med i skolan men det slutar med att jag bara skriver massa annat. Brukar vara så. Är alltid så. Är rädd för kärleken samtidigt som jag är kär. Skevt.