4 juli. Skriver sms för att försöka få honom förstå. Vet inte om de hjälper. Hjärtklappning och brinnande ögon av tårar som hålls inne.

5 juli. Sitter på en bänk i Täby centrum och väntar. Väntar på honom. Ser han komma, möter hans blick men tittar ner och börjar fixa med väskan. Som Maggio sjunger, rotar i väskan efter mod. Vi säger inte mycket och det lilla vi säger har vi redan sagt. ”Vill du göra slut?” nämns några gånger men båda vet att vi inte kommer göra det och att vi snart kommer vara i varandras famnar. Det blir alltid så och det räddar situationen. Hjärtat läker lite men ärren är fortfarande djupa. Kommer de alltid finnas kvar?

7 juli. Jag vaknade av att jag skrattade idag. Det var länge sedan, över ett år tror jag. Jag vaknade alltid av att jag skrattade när jag var nykär. Jag drömde konstiga drömmar som på något sätt var sådär sjukt roliga och så plötsligt vaknar man av att man skrattar. Det är en sådan himla underlig känsla. Jag tror det är ett tecken på lycka. 

Det är julimånad men det känns inte i kroppen. Min hy 

är inte brun och jag har inte vänt på dygnet. Försöker

förstå att jag inte har sommarlov och aldrig mer kommer

ha ett sommarlov. Kanske därför julimånad inte känns

sådär ilande. Det är måndag, en av alla dessa måndagar.

Saknar sommarens spontanitet.

Jag åker buss tidigt, tidigt om morgorna. 05.18. Luften

är annorlunda då, sval, torr och vindarna ilar i kroppen

sådär som en oktobermorgon. Jag tycker om att åka buss,

tycker om musiken i mina öron och tycker om morgonvärlden.