I början kändes det inte så hemskt. Kanske för att du grät lika mycket som jag och att du fortfarande skrev att du saknade och älskade mig. Det var dem orden jag levde på. Dina sms om kvällarna var det mest värdefulla jag hade. Det var dem jag tittade på innan jag skulle sova, för att kunna sova.

Men sen blev det värre. Då sömnlösa nätter blev till dagar utan några sms från dig. Jag förstod att du hade slutat höra av dig och när jag ringde sa du att jag skulle gå vidare. Jag hatade dig då. Verkligen h-a-t-a-d-e. Men det var bara för att jag älskade dig så obeskrivligt mycket.

Varje gång jag mötte dig i skolkorridoren kändes som att få ett knivhugg i hjärtat. Från att gå från att vara så nära till att bara säga ett enkelt "hej" gjorde så ont. En dag då smärtan i mitt hjärta gjorde alldeles för ont smsade jag dig och frågade om vi kunde träffas i skolan och prata. Vi träffades. Jag tog dina händer och placerade dem runt min midja och lutade mitt ansikte mot din bröstkorg, så som vi alltid stod förut. Men även fast du höll om mig fanns inte värmen där och du släppte mig snabbt. Jag höll kvar mitt ansikte mot din bröstkorg bara för att höra om det fanns något där. Något som fortfarande slog för mig. Men även fast jag lyssnade noga fanns inget där. Din förut starka värme till mig var borta. Helt. Jag sa att jag mådde dåligt och du svarade "men vad ska jag göra då". Jag svarade att jag inte visste och du gick iväg till din buss. Jag har nog aldrig känt mig så ensam förut även fast skolkorridoren var fylld av människor. Men det var lite då jag förstod. Du var inte min längre.

Jag åkte hem och grät. Grät och grät och grät. Lyssnade på längesen med Lasse Berghagen och hatade allt. Jag avskydde din tröja som hängde i min garderob men som jag ändå hade jag mig varje kväll. Jag ville inte tvätta den eftersom jag inbillade mig att den fortfarande luktade dig.

En dag kändes som en månad och en månad kändes som ett år. Jag andades men jag levde inte. Inte alls. En månad gick och du var det enda jag kunde tänka på. Men på något sätt visste jag att det skulle bli vi igen och på något sätt blev det så tillslut...

Känns lite som jag har fått ett nytt hjärta som slår i takt med mitt gamla.