Två bultande hjärtan klockan två på natten. I en liten stuga där regnet smattrat hårt mot taket så att det nästan känns som att det ska gå sönder. Det är mörkt och jag skulle vara rädd om inte du fanns där. Vi ligger så nära att våra läppar nuddar varandras som små kyssar när vi pratar. Det känns som våra hjärtan slår i samma takt och de gör dem nog. Vi pratar om kärlek. Hur underbart och hur ont det kan göra. Du säger "jag vill alltid vara din". Jag svarar "va det då". Fast egentligen har jag aldrig trott på något sådant. Att det finns något -vi för alltid.

Men jag kanske har fel.